Kategoriarkiv: Livet, Universum och allting

Masālā chāi.

Chai-te är grejen nu, passar perfekt till höstmys också. Fast jag får inte till det som jag vill och hänga på café stup i kvarten är inte min riktigt min kopp te. Skall leta efter en smakrikare sort eller så får jag helt enkelt koka kryddor som man skall. Ryktades att det skall finnas en tebutik i Halmstad så får väl se om vi går förbi någon, skall ju dit och till min Karl imorgon. Det skall bli myselimys med film, mormorskalas och öl med Dag. Och lite klappande på Elvis där i mellan.

Det här gott folk är en kopp chaite på mitt skrivbord.

Nej.

Jag ville ju inte börja med att stolpa upp saker jag ogillar och släppa fram bitterfitta inom mig men jag kan måste få ur mig det här. Det finns en sak som får mig att vilja dunka någons huvud i en vägg tills mina händer är täckta av röd, klibbig, varm sörja. Huvudet på den som tror den kan bestämma vad jag gör på min fritid.

”men du gör ju inget på dagarna”
”… vissa har ju ett jobb”
”du kommer bli dum i huvudet om du skall hålla på och spela hela tiden”

Snart säger jag upp bekantskapen med er som säger så. Jag tänker inte förklara här vad jag gör av min tid, för det har ni i ärlighetens namn inget med att göra.
En gång för några år sedan ringde en kompis till mig precis när jag satt i ett raid med 40 andra personer. Jag sa något i stil med hejhej och hon sa hejhej och sen verkade hon bara vilja slöprata och jag som inte hade tid med det för tillfället frågade om hon hade något särskilt på sitt lilla hjärta eftersom att jag var lite upptagen. Det hade hon inte och jag frågade om vi kunde höras senare. Då blev människan SUR för hon tyckte att jag valde ett spel över henne. Hon tyckte inte jag skulle spela för jag skulle prata med henne. Med andra ord, jag fick inte välja vad fan jag skulle syssla med för hon tyckte inte att ett spel var en tillräcklig anledning att inte prata med henne.

Eller de som tror att jag kan släppa allt jag har för händerna för att träffa dem för jag gör ju ändå inget på dagarna. För det vet ju dom. Än en gång, jag tänker inte nämna vad jag pysslar med på dagarna men alla som någon gång varit arbetslös vet att det inte direkt innebär att man kan sitta och rulla tummarna och titta på kråkorna som bygger bo i skatornas gamla bo utanför fönstret hela dagarna. Dessutom är jag helt sinnesjukt planerad av mig och har redan innan jag stigit upp ett schema och en lista på saker som skall göras under dagen och vissa dagar finns det inte plats för något spontant, liksom för de flesta andra. Och vissa dagar finns det på min lista att inte lämna huset överhuvudtaget och då har jag antagligen inte sminkat mig, tvättat håret eller duschat och känner antagligen inte för att sabba min planering heller.

Eller sådana som skall lägga sig i vad man gör av sin fritid. Seriöst, nejnejnej. Ni har ingen rätt att ens lägga er i, bara för att det jag sysslar med inte är något som ni tycker är roligt har ni ingen rätt att tycka att JAG inte borde ägna mig åt det. Om alla istället accepterar varandra och hittar på något roligt att göra blir nog alla lite gladare. Man kan inte ändra på andra, bara sig själv.

Och eventuella känsliga vänner, fundera på om detta är något att bli stött över eller om det kanske bara är en tankeställare. Jag gillar er ändå.

Alltid någon som blir glad.

Hej, det ser för jävligt ut här, jag vet, men jag tycker det är skoj och det retar säkert någon. Jag kom på att jag var tvungen att skriva av mig igen och att skriva dagbok på papper med penna känns så himla nittiotal så här är jag. Igen.
Det hela började på Lunarstorm under höstadiet då jag och Martina uppdaterade dagboksinlägg från biblioteket där vi uppehåll oss när vi skolkade från P-O’s mattelektioner. Sen hakade jag och Louise på trenden att blanda versaler och gemener och skrev så flytande enligt våra egna regler för vilka bokstäver som inte såg bra ut på normalt sätt. L skulle alltid skrivas med stor bokstav liksom T, B och R.
Jag har alltid älskat det jag själv skrivit och under gymnasiet när jag hade lämnat Lunarstorm ville jag ha alla mina dagboksinlägg innan mitt konto skulle dö ut i tomma internet så jag sparade alla och skrev ut i skolbiblioteket vilket INTE roade bibliotekarien när ut kom ett dokument på ungefär hundra sidor där inte ens hälften var rättstavat. Sen blev vi helt vilda och galna i HTML och knåpade ihop egna dagböcker som vi uppdaterade på recide manuellt via FTP innan vi började högskolan och jag började skriva med wordpress under mitt egna domän Sindrobe och under titeln diarium. Diariumen fick massa kritik vilket både roade och irriterade mig, jag fick höra att jag var tvungen att tänka på vad jag skrev för vissa föräldrar kunde faktiskt hitta in till den och vissa andra personer blev sura för att att de inte blev tillräckligt omnämnda i den. Det som irriterade mig mest var att det var de ointressanta inläggen som fick mest uppmärksamhet. Den finns fortfarande kvar någonstans gömd i hairdrobes databas för jag har så svårt att skiljas från saker men jag känner fortfarande så mycket äckel för den så den lär raderas och försvinnas helt när jag är redo att släppa taget.
Nu tänker jag avsluta här för jag vill se mitt inlägg publicerat. Puss.

Och justja, det här är ingen blogg. Kalla det aldrig en blogg.