Och så bara löste sig allt

Hej. Vet ni vad? Jag tror jag vill blogga igen!

För ett par dagar sedan bläddrade jag igenom mina bildmappar på datorn och det är stora glapp på månader och nästa år där det inte finns många foton alls eftersom jag inte fotar med annat än min iphone när jag inte bloggar. Och för en som jag som samlar på allt jag kan digitalt så känns de luckorna ledsamma. För om det inte finns dokumenterat, hände det verkligen då? Ingen vet.

Jag tänkte såhär: Att uppdatera för ofta kommer inte funka för mig så det blir som ett brev eller krönika typ en gång i veckan med blandat innehåll. Tror det kan vara något!

Och vet ni vad? Jag tänkte börja nu.

Jag vill inte ens tänka på 2015 mer och jag vet att alla är trötta på årssummeringar vid det här laget så jag tänkte fatta mig kort men det känns ändå som att jag behöver ta avstamp härifrån.

Ni vet ju redan någorlunda att 2015 inte var mitt år. Jag skulle inte kalla det mitt livs sämsta år (där ligger 2005 rätt bra till!) men fy fan vilket jävla skitår ändå. Jag slutade mitt älskade jobb i juni och de första månaderna tog jag sommarlov och gjorde bara sådant jag ville, och en del saker enligt en plan som jag kallade Summer of Maddis. Men mest bara umgicks jag med vänner och familj, drack öl och funderade på livet och meningen med allt. Och så läkte jag mitt hjärta efter vårens sorger och grät ut allt som gjorde ont. ”Det går över först när man känt klart” som en klok vän sa när hjärtat gick sönder. Så jag ägnade mig åt att känna allt och med tiden började allt kännas bra igen. Hjärtat blev helt. Under den här tiden sökte jag bara pliktskyldigt några jobb då och då för att hålla arbetsförmedlingen och a-kassan nöjda. Men jag hade det bra, tack mamma att jag föddes i det här fantastiska landet med vårt sociala skyddsnät. Tack A-kassan.

”Det går över först när man känt klart”

Men sen mot slutet av sommaren när alla började jobba och jag inte hade någon vardag att gå tillbaka till började det kännas deppigt. Och till slut kändes det ganska mycket deppigt för arbetssökandet gick motigt och det kändes hopplöst ett tag, jag trodde inte sökandet skulle ge utdelning det året. Och samtidigt så bara längtade jag innerligt ifrån min lägenhet som jag bott i nästan sex år men det trodde jag inte heller var någon chans att den situationen skulle ändras förrän tidigast nästa år. Bostadsbristen alltså, bu.

Men helt plötsligt hände något. En helt perfekt lägenhet precis där jag ville bo kom ut på boplats. Jag blev helt skakig när jag läste annonsen för att jag så gärna ville ha den lägenheten och för att jag inte visste hur det skulle gå till när jag inte hade någon riktig inkomst. Jag hade många planer på hur jag skulle fejka det, som vi inte behöver gå in djupare på, men utan att sätta någon av de planerna i verket utan bara genom att söka och hålla tummarna och våndas i några nervösa veckor visade det sig att jag var den som hamnade först i kön och fick den! Efter det var det inflytt nästan direkt. Jag var så glad att få flytta till en dubbelt så stor lägenhet som var nästan allt jag drömt om så jag sket i att det skulle innebära tre dubbelhyror. Och när jag väl flyttat in och var färdig med allt ommålande och tapetserande då kände jag att det var dags att ta tag i mitt liv och skaffa mig ett jobb. Jag letade upp massa byrårer som kändes najs och skickade in välformulerade ansökningar ihop med mitt blommiga cv och strukturerade upp ett exceldokument på datorn där jag skrev upp vilka jag kontakt och vad för svar jag fått. På en intervju en måndagmorgon fick jag frågan om jag kunde börja jobba direkt samma dag. spontan kan jag bara inte vara så jag började dagen därpå istället. Sen hann jag arbeta några dagar, gå på firmajulfest och få julklappar innan det var dags för julledigt.

Livet alltså, hur det kan bli ibland.

Så nu när alla de där grundläggande behoven jag har i livet känns ok igen så är det dags att sträva efter att göra livet mer fabulöst också.

Jag vet i alla fall några av er där ute som kommer bli glada över att jag tar tag i bloggisen igen. Om ni är några andra där ute i cyberspace som jag inte känner som också tycker det här ska bli kul kan ni väl i alla fall klicka på hjärtat härunder eller lämna en gullig kommentar så jag blir ännu mer pepp. Hörs snart igen!

12 reaktion på “Och så bara löste sig allt”

  1. KUL!!!! Kikat in på din blogg ibland bara för att se om jag ”missat” någon uppdatering som slunkit förbi bloglovin’, haha, så ser mkt fram emot de här veckoinläggen!

  2. Jaaa! Hurra vad kul! Din blogg är så fin och gullig och du verkar vara en så fin person. Kul att du är tillbaka och att saker och ting funnit sig till rätta för dig! Puss

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *