My Little Pony, My Little Pony – Isn’t the world a lovely place.

Så fort jag klev utanför skrivsalen efter tentan blev jag full på ett ögonblick.
Det var något som släppte inom mig och jag kände mig så nöjd och glad. Det gick skitbra och mina klasskamrater kan nog intyga på att jag var den som såg gladast ut efteråt. De andra planerade att träffas klockan åtta ikväll och dricka öl, det fattade inte jag – tio timmar efteråt?! Inte en chans att jag väntade så länge. Jag och Carro åt sushi och drack öl och sen gick vi och fyndade på second hand istället.
Lam klass, helt klart inte alls festivaltyperna.

Jag köpte massa My Little Ponyfilmer, vissa var så gamla som från 1986 och 1987, och jag blev så glad att jag nästan började grina. En sak jag fortfarande lipar över då och då är förlusten av alla mina ponnisar från när jag var liten. När andra lekte med slampiga Barbie lekte jag med ponnisar och jag hade supermånga av dem. Innan en flytt 1997 borstade jag manen och svansen på dem och packade ner dem i en flyttlåda och det var sista gången jag såg dem. Den lådan försvann någonstans och om det är något som krossar mitt hjärta så är det blotta tanken på det.

Och det var min kärleksförklaring för My Little Pony det, nu kommer Karl hem med Thaimat till mig.